2009 började vi prata om att göra en kortfilm på ca fem minuter. Vi hade väldigt fina lokaler att filma i på Hagabadet så det vore ju dumt att inte ta chansen. Sagt och gjort så satte vi oss ner och skrev ett litet manus. Det handlade om vaktmästaren på badet, alltså David Nilsson som då jobbade där. Han stod då också framför kameran och spelade sig själv. Vi fixade kameror och hade två hjälpredor med oss som filmade lite bakom kulisserna och jag, Fredrik Lindau, stod bekvämt bakom kameran.
Tagningarna gick snabbt, de rusade på i ett förödande tempo. De var hets som gällde. Ljussättning fanns de inget som hette. Ljudupptagning fanns inte ens med på planeringsstadiet. Kort sagt de var en ren katastrof. Detta visade sig senare när David fick se materialet som filmats och han, helt sonika tryckte på delete-knappen och raderade hela kvällens material. Vi övriga som kämpat blev lite besvikna men David tyckte väl inte att hans prestation räckte hela vägen, vad vet jag. Jag tror David själv får kommentera om anledningen till detta tilltag. Men lite av materialet finns fortfarande kvar. Materialet är det som filmades för bakom kulisserna. Nedan kan ni se ett kort utdrag.
Efter Davids besvikelse så lade vi ner verksamheten ett tag i ren ångest. Skall det vara så svårt att spela in en liten kortfilm? Senare på hösten 2011, började jag, Fredrik Lindau, fundera på om jag i brist på skådisar kunde ställa mig framför kameran. Mest för att få någonting ur händerna. Att göra något. Man lär sig inget om film genom att sitta och rulla tummarna på kammaren.
Efter mycket tänkande och ångest beslöt vi oss för ett försök till. Denna gång satte vi oss ner och gjorde om manuset så det skulle bli mer bearbetat. Vi ville inte stressa igenom detta. Det skulle få ta den tid som behövdes. Föga anade vi att de skulle ta så lång tid som de faktiskt har tagit.
Tagningarna gick snabbt, de rusade på i ett förödande tempo. De var hets som gällde. Ljussättning fanns de inget som hette. Ljudupptagning fanns inte ens med på planeringsstadiet. Kort sagt de var en ren katastrof. Detta visade sig senare när David fick se materialet som filmats och han, helt sonika tryckte på delete-knappen och raderade hela kvällens material. Vi övriga som kämpat blev lite besvikna men David tyckte väl inte att hans prestation räckte hela vägen, vad vet jag. Jag tror David själv får kommentera om anledningen till detta tilltag. Men lite av materialet finns fortfarande kvar. Materialet är det som filmades för bakom kulisserna. Nedan kan ni se ett kort utdrag.
När ångesten över att vi inte lyckats få ihop det så tog vi nya tag och anlitade en skådis i hopp om att hon kunde ta fokus från mitt dåliga agerande och ge det hela lite klass. Anne Lichtenstein hette denna livboj. De stod i manus att jag skulle dissa henne lite, jag skulle inte vara så intresserad utav henne utan mest vilja att hon gick hem så man fick vara ensam. Hon stod ut med mitt arroganta beteende en hel kväll, tills hon smällde en pärmen i huvudet på mig.
Spöket spelades av två kvinnor. De spelar samma roll, men eftersom vi inte kunde synkronisera våra tider med lokaler så fick vi anlita två olika. Jag tror ingen kommer tänka på det för det är två helt skilda scener. Nathalie Samuelsson var första spöket, hon fick de ansträngande jobbet att hänga i en byggsele, ca en halvmeter över marken. Stor eloge för att hon stod ut i ett par timmar(!).
Kvinna nummer två som fick efterträda Nathalie var Annelie Sjölin. Inte heller henne var vi särskilt snälla mot, hon fick spela kvinna från tidigt 1900-tal i en ouppvärmd byggnad under ett par smällkalla dagar i januari 2012. Mer om dessa greenscreen scener kan ni läsa om under rubriken "green screen" längst upp på sidan.
En av de största utmaningarna med att filma var att vi inte kunde göra det under öppettider.Vi hade ca fyra timmar på oss per gång. Antingen var det tidig morgon vid 05:00 eller sen kväll fram till 23:00. I värsta fall sen kväll och sen sova några timmar och upp igen för att börja vid 05:00. Så här höll vi på under hela hösten. Vi har räknat ut att vi lagt ner ca 60 timmar på denna filmen. Då är inte alla timmar för redigering och effekter medräknade.
Kort sagt har denna film varit otroligt lärorik att göra. Både teknik-, regi- och ångestmässigt. Jag börjar smått förstå varför konstnärer jämnt lider. Det är en kombination av svensk ångest och förbannad jantelag. Vi hoppas någon där ute orkar läsa detta och även sett filmen kan få ut någonting utav berättelsen. Om ni inte får de så finns de säkerligen några outtakes ni kan ha kul över.
Sist men inte minst vill både David och jag rikta ett stort tack till samtliga inblandade. Ni har ställt upp på det mest konstiga saker utan att klaga, och hjälpt oss att gör något vi länge drömt om.